Hälsa hos Dvärg Pinscher

Ögon

Patella

HD

Tänder & bett

Vaccinationskomplikationer

VIKTIG INFORMATION ATT TA DEL AV INNAN DU VACCINERAR DIN DVÄRGPINSCHER

I Finland har man gjort en studie om vaccinationskomplikationer hos pinscher och amerikansk cockerspaniel vilket ni kan läsa mer omHÄR. Skriv gärna ut dokumentet och lämna till din veterinär, samt hänvisa gärna till artikeln i Svensk Veterinärtidning nr 6:2006.

Symptom

I samband med första vaccineringen vid 12 veckors ålder, efter att valpen har flyttat hem till sina ägare, kan något som kallas "vaccinationskomplikation" uppstå, vilket är en överkänslig reaktion av vaccinet. De typiska reaktionerna visar sig ca 7-10 dagar efter vaccineringen och är allt ifrån en bula i nacken efter sticket, till ostadighet, darrningar, kramper, inkontinens och i värsta fall medvetslöshet. Det är viktigt att vara medveten om hur man på bästa sätt bemöter det, så att rätt behandling kan sättas in då inte alltid alla veterinärer är bekanta med åkomman.

Behandling

Den viktigaste och som det visat sig mest effektiva behandlingen är kortison, där hundar som genast satts in på det blivit i allmänhet bra efter 1½ dygn. Även kramplösande medicin (vanligtvis Stesolid) kan vara nödvändig men aldrig i stället för kortison, utan de måste få både kortison & kramplösande i så fall. Kortison måste de ha för att den allergiska reaktionen ska avta och kramplösande kan vara nödvändigt för att få stopp på eventuella kramper. En del hundar har även som tillägg behandlats med B-vitamin, antibiotika och mediciner mot illamående.

Vidare läsning

Det finns fler dokument i ämnet att läsa:

Artikel i Svensk veterinärtidning nr 6:2006
Artikel i Finsk veterinärtidning Tabu nr:1 2005
Vaksiner og vaksinasjons-komplikasjoner hos hund
Post-vaccinal reactions in German Pinschers – preliminary report

Källa: www.pinschersektionen.se

Demodex

Forskning kommer att startas inom detta område i Sverige förutsatt att sökta forskningsbidrag erhålls.
Något som vi i dvärgpinscherklubben ser fram emot och hoppas få bidra i forskningen.

Demodex canis är ett så kallat hårsäcksskabb som är 0.2 mm långt, cigarrformat och lever i hårsäckarna och orsakar fläckar av hårlöshet.
Demodexkvalstret finns normalt i huden hos de flesta friska hundar, kvalstret överförs från tik till valp under de första levnadsdagarna.
De individer som får symtom, har en brist i sitt immunsystem och kroppen kan inte försvara sig mot skabbdjuret.
Sjukdomen debuterar vanligen mellan 3 och 18 månaders ålder.
Den uppträder i två varianter, dels den lokala formen och dels den generaliserade formen.
Förekommer mest hos korthåriga raser.

Lokal demodicos:
Denna form ses främst hos unga hundar. Man ser enstaka centimeterstora kala fläckar på framför allt huvud och ben. En hund med lokal demodicos kliar sig oftast inte och hudförändringarna försvinner vanligen av sig själva.

Generell demodicos:
Är en ärftlig sjukdom och en av de besvärligaste hudsjukdomar som finns hos hund, den orsakas av en specifik T-cellsdefekt för Demodex Canis, vilket har till följd att immunförsvaret inte kan hålla nere antalet kvalster. (T-celler är en speciell sorts blodkroppar som deltar i immunförsvaret). Både hanen och tiken bidrar till att T-cellerna blir defekta.
 
Defekten anses vara enkel recessiv, dvs hanen eller tiken kan själv vara symptomfri, men anlagsbärare och nedärva det till sin avkomma. Det är en allvarlig sjukdom som man framför allt ser hos hundar yngre än 1,5 år. Sjukdomen startar ofta som en lokal förändring som förvärras i stället för att läka av, man ser stora kala områden med hårlöshet, hudrodnad, mjäll och klåda. Sekundära bakterieinfektioner i huden förvärrar tillståndet och orsakar variga inflammationer. Behandlingen är långvarig med hjälp av Ectodex eller Interceptor, som man kan få utskrivet hos veterinär.

Diagnos:
För att kunna ställa rätt diagnos så tas ett skrapprov för att påvisa demodexkvalster, provet skall tas på både förändrad och normal hud.

Definition:
Lokal demodicos; Ej fler än 5 stycken, små, "runda", rodnade, fjälliga och hårlösa partier på ett framben eller i ansiktet.

Generell demodicos:
Fler än 5 stycken hårlösa partier enligt ovan eller där ett helt område är affekterat t.ex. hela ansiktet eller ett helt framben eller mer än en tass.

• Avelsförbud på tik, eller hane som själv är frisk men som gett generell demodicos i valpkull eller gett lokal demodicos på flera valpar i en eller flera kullar.

• Avelsförbud på hund som själv haft generell demodicos, även om denna avläkt utan behandling. Avelsförbud även på helsyskon och föräldrar. (Undantag: äldre hund med annan bakomliggande sjukdom som orsak.)

• Avelsförbud på ung hund med lokal demodicos som avläkt utan behandling, men där generell demodicos finns i släkten eller där flera helsyskon haft lokal demodicos

Kroksvans

Vad är kroksvans?

Det normala antalet svanskotor hos hundar varierar mellan 6 och 23.
Kroksvans är en missbildning mellan två svanskotor som leder till att de, på de ställen där de normalt ledar mot varandra, är hopväxta i förskjutet läge. En eller flera av lederna i svansen kan vara defekta.

Kroksvans bedöms strängt, p.g.a. att svansen är en del av ryggraden och om de får utvecklas okontrollerat, kan de i kommande släktled eventuellt utvecklas till fel i andra delar av ryggraden.

Kroksvans nedärvs, såvitt man vet, med en enda vikande ( recessiv ) gen. Båda föräldrarna måste således bära anlaget för att avkomman skall visa defekten.
Eftersom man normalt inte avlar på hundar som är kroksvansade så har föräldrar till kullar som får kroksvans var sitt kroksvansanlag. Det är bara de valpar som får defektanlaget från både far och mor som blir kroksvansade, dvs. i genomsnitt var fjärde valp i sådana avelskombinationer. Bland kullsyskonen är sedan 2/4-delar anlagsbärare och 1/4-del helt fria från anlaget.

Detta är förstås medelvärden för många kullar och kan variera kraftigt från kull till kull.
Kroksvansanlag är ju inte önskvärt i någon normal hundras ( det finns dock några exempel på att defekten är eftersträvad som raskaraktär i någon ras).

I ett väl avvägt avelsarbete använder man inte hundar som själva har kroksvans, inte heller föräldrar eller helsyskon till sådana hundar. Man brukar dra en gräns vid 50% risk att vara anlagsbärare.
Föräldrar och defekt avkomma i en kull är bevisligen anlagsbärare.
Kullsyskon till en kroksvansad hund har 66% risk att vara anlagsbärare, dvs. bara 1 av 3 bland icke drabbade kullsyskon är helt fri från anlaget. Eftersom vi, i vart fall än så länge, inte kan avgöra vilka det är så bör vi avstå från avel på samtliga kullsyskon.